Debattartiklar

Resumé den 15 april 2011: Kollektivavtal öppnar dörrar

Kollektivavtal är en del av det seriösa företagsledandet. Så långt har Gunilla Bergh Bidemar rätt när hon häromveckan argumenterade mot kollektivavtal på byråer. Men sedan blandar hon ihop det. Det finns inga skallkrav i kollektivavtal och inte heller några krav att betala in pengar till sossarna. Kollektivavtal förhandlas mellan arbetsgivare och anställda, med hjälp av fackförbund och arbetsgivarorganisationer, utifrån de behov och möjligheter som en enskild bransch har.

 

Varför ska byråer skaffa kollektivavtal när det verkar så lätt att låta bli? Och om man kan ha bättre villkor utan kollektivavtal, varför behövs de då? För oss, som arbetsgivare och som fackförbund, betyder kollektivavtal att man får ordning på grundläggande personalfrågor så att byrån kan vara kreativ och snabbfotad när det gäller.

 

Ett exempel är Agenda PR som sedan 2008 har ett kollektivavtal som reglerar bland annat arbetstid, föräldraledighet, pensionsvillkor, sjukförsäkring, semesterersättning och andra förmåner. Vi gjorde under våren vår första rekrytering och hade stor nytta av kollektivavtalet för att skapa en bra struktur som främjar goda relationer mellan ledning och anställda.

 

I Resumé oroar sig Bergh Bidemar för att kollektivavtal skulle hindra byråer från affärer i offentlig sektor. Det är naturligtvis inte sant. Tvärtom skulle kollektivavtal innebära en kvalitetsstämpel som underlättar för beställaren när de ska upphandla tjänster.

 

Vi kan hålla med om att ordet kollektivavtal ibland står i vägen för en sansad diskussion om vad en gemensam överenskommelse om villkor för företagare och anställda innebär. Men ibland måste man lyfta blicken och se längre än till rubriken. Här kommer tre argument som förklarar varför kollektivavtal kan öppna dörrar istället för att stänga dem.

 

Kollektivavtal är bra för byråerna. De signalerar ett långsiktigt förhållningssätt till anställda och verksamhet. Sannolikheten för att kunder ska känna sig trygga med byrån och dess leveranser ökar och därmed också möjligheten för byrån att arbeta långsiktig.

 

Kollektivavtal är bra för den som jobbar kreativt. De reglerar också sådant som inte minst unga kommunikatörer lätt glömmer bort. Med kollektivavtal får alla anställda del av överenskommelser som pensionsavsättningar, extra semester och föräldraledighetsdagar.Kollektivavtal är bra för samhället. De som berörs får själva förhandla om villkor och avtal. Det skapar flexibilitet. Alternativet, att lagstifta om regler på arbetsmarknaden, är både tungrott och stelbent. Vi vill inte att staten ska styra och ställa i till exempel lönefrågor.

 

Till sist några ord om en annan missuppfattning. Löneförhandling. Vi vill att den som är anställd ska förhandla direkt med sin chef om sin lön. Fackets uppgift är att komma överens med arbetsgivaren om hur lönen ska sättas, och att ge goda argument och lönestatistik till sina medlemmar. Vi vill inte att alla ska ha samma lön, vi tror på individens förmåga att själv förhandla om rätt ersättning för utfört arbete.

 

Det här var bara några av alla anledningar som talar för att kollektivavtal öppnar dörrar, såväl för byråer, samhälle och anställda. Om Gunilla Bergh Bidemar vill veta mer om hur det fungerar med kollektivavtal så berättar vi gärna mer. Det är bara att slå en signal!

 

Tobias SmedbergAgenda PR

 

Anna SteenFörhandlingschef DIK Facket för akademiker som arbetar med kultur och kommunikation

big

Aftonbladet den 9 mars 2011: Skattepengar ska gå till schyssta företag

I dag kommer Sveriges riksdag att behandla oppositionens förslag om att ställa krav på kollektivavtal i offentliga upphandlingar. Om förslaget går igenom kan det få stor och positiv påverkan på svensk arbetsmarknad. Offentliga upphandlingar omfattar varje år affärer för cirka 500 miljarder kronor. Om det i var och en av dessa upphandlingar ställs krav på kollektivavtal kan det bli en morot som får fler stelbenta företag att modernisera syn på inflytande och trygghet för sina anställda.

 

I drygt hundra år har svenska löntagare stegvist fått bättre villkor och mer inflytande på sina arbetsplatser tack vare den svenska modellen med kollektivavtal. Modellen innebär att löneutveckling och andra viktiga delar i arbetslivet ska bestämmas av arbetsgivare och anställda tillsammans. Stora som små arbetsgivare på arbetsmarknaden har sett fördelarna med kollektivavtal. Men det finns ett antal företag och branscher som ställer sig utanför denna modell. Vår egen bransch bestående av pr- och reklamföretag är ett sådant exempel. En beklämmande stor del av företagen i vår bransch ställer sig utanför denna modell och väljer att spela enligt egna regler, där villkoren bestäms av en enda part – arbetsgivaren.

 

Vi menar att det företag som inte tecknar kollektivavtal brister i sitt ansvar gentemot de egna anställda, och gentemot samhället i stort. Alternativet till att arbetsgivare och arbetstagare kommer överens om villkoren på arbetsplatsen är detaljreglerande lagstiftning och vi tror att det är få som föredrar en sådan modell. I högkonjunktur då alla pilar pekar uppåt är det lätt att argumentera för att var och en kan bli sin egen lyckas smed och att några kollektivavtal därför inte behövs för att skapa bra arbetsvillkor. Men i tider av lågkonjunktur blir allt fler bekanta med fenomen som varsel, nedskurna förmåner, lägre löner, och uteblivna eller minskade rörliga lönedelar i de fall sådana existerar.

 

Frånvaron av kollektivavtal märks också i tider när vi går in i en högkonjunktur. Personal på arbetsplatser utan kollektivavtal är varken garanterade löneökning eller inflytande över semesterdagar, arbetstider och kompetensutveckling. I vårt eget yrkesområde existerar inte begrepp som ”obekväm arbetstid” eller övertidsersättning. Av dessa anledningar är det viktigt att uppmuntra fler att teckna kollektivavtal där krav i offentliga upphandlingar är ett sådant positivt incitament. Företag med kollektivavtal kan erbjuda en stabilitet som företag utan avtal har svårare att leva upp till, vilket vi tror kan skapa bättre långsiktighet och färre havererade företag. Det gynnar både statskassa och det enskilda företaget.

 

Statens upphandlingar omfattar omkring 500 miljarder kronor varje år och kan genom sin storlek påverka leverantörer som vill vinna upphandlingar. Att ställa krav på att företag som deltar i offentliga upphandlingar ska ta ansvar i samhällsfrågor måste inte vara en fråga om höger- eller vänsterpolitik. Principen används redan inom andra ämnesområden, till exempel har miljökrav i upphandlingar inom transportområdet lett till att leverantörer snabbt har ställt om sina beteenden i en mer miljövänlig riktning. På samma sätt borde stimulanser skapas för att få fler inom andra branscher att teckna kollektivavtal.

 

Vi var en av de första pr-byråerna i Sverige som tecknade kollektivavtal och vi menar att både arbetsgivare och anställda vinner på den ordning och reda som avtal kan skapa. Vi är säkra på att när företag som saknar kollektivavtal förlorar uppdrag inom offentlig sektor, då kommer dessa bli intresserade av att spela efter samma regler som resten av näringslivet gjort i över 70 år. Nu har riksdagen chans att gå från kollektivavtalskramande retorik till praktisk handling genom att låta offentlig sektor ställa krav på kollektivavtal i offentliga upphandlingar.

 

Tobias Smedberg
Magdalena Streijffert
Lars Jonsson
Agenda PR

big

Dagens Media den 15 oktober 2010: Därför säger vi nej till SD

Nu har Sverige en borgerlig minoritetsregering och en rödgrön opposition som inte utan stöd från andra partier, eller enskilda ledamöter, kan driva igenom ett politiskt beslut. Dessutom finns nu också ett riksdagsparti som står utanför blocken, men som ändå kan påverka majoritetsförhållandet. Ett drömläge för pr-konsulter som livnär sig på att driva igenom politiska förslag genom att skapa parlamentariska majoriteter.

 

I normala fall är ett vågmästarparti en lobbyists bästa vän. Men nu när vågmästaren är ett parti med rasistiska rötter och en sakpolitik som är både främlingsfientlig och antifeministisk, tycker vi att det blir än viktigare att vi som konsulter tar ställning och står för den politik vi hjälper andra att driva.

 

Vi är båda två pr-konsulter i värderingsdrivna företag. Vi väljer enbart uppdrag där vi själva sympatiserar med de politiska förslag som vi hjälper till att frambära. Detta är, konstigt nog, inte helt okontroversiellt i en bransch där många tvärtom förkastar ett öppet ställningstagande och väljer att arbeta för högstbjudande. Ofta i rädsla för att gå miste om intäkter. Vi tycker inte att åsikter går att köpa eller sälja för pengar. Ingen av oss vill få betalt för att övertyga om något vi själva inte tror på.

 

Men frågan är större än så, det handlar inte bara om företagsvinster utan också respekten för demokratin. En öppen beslutsprocess i de parlamentariska församlingarna är en förutsättning för att demokratin ska fungera. Då krävs att alla politiska aktörer, inklusive lobbyister, offentligt är tydliga med vem de företräder.

 

Med en minoritetsregering och en opposition som tvingas förhålla sig till ett vågmästarparti med rasistiska rötter blir detta än viktigare. Vårt påverkansarbete får inte längre ”bara” betydelse för riksdagens beslutsfattande, det får också betydelse för Sverigedemokraternas förutsättningar att bli omvalda om fyra år.

 

Den konsult som går till Sverigedemokraterna med beslutsunderlag eller hjälper en uppdragsgivare med detta måste förstå att det får konsekvenser för extremhögerns framfart i Sverige.

 

Vi respekterar valresultatet och tycker att det är viktigt att väljarnas röster ska höras. Men det finns en skillnad mellan att värna demokratin och att direkt stödja ett parti som är sprunget ut rasistiska föreställningar om att vissa människor är mer värda än andra. Det är det som gör det omöjligt för oss att bidra till dess politiska aktiviteter.

 

Som pr-konsult med demokratin som arbetsfält har man ett särskilt ansvar att värna dess framtid. Precis som öppenhet och ett politiskt ställningstagande gagnar den demokratiska beslutsprocessen, så urholkar dolda agendor och åsikter köpta för dyra pengar trovärdigheten i vårt demokratiska system. Valresultatet 2010 utmanar pr-branschens värderingslösa praxis. Aldrig tidigare har kommersiella intressen på ett så tydligt sätt ställts mot grundläggande värderingar om varje människas lika värde. Det är dags att ta ställning.

Amanda Mogensen

Ideal Kommunikation

Tobias Smedberg

Agenda Pr

big

LO-tidningen den 4 juli 2010: Dags att ändra facklig strategi

Av 21 samhällsinstitutioner är det endast Europaparlamentet som åtnjuter lägre förtroende hos svenska folket än de fackliga organisationerna. Andelen svenskar som tycker att löntagarnas väl och ve beror på fackets ställning i samhället har nästan halverats sedan mitten av 1970-talet och den fackliga organisationsgraden har fallit till 70 procent. Trots att facken befinner sig på ett sluttande plan saknas tillräcklig krisinsikt.

 

En ny undersökning bland styrelseledamöter i 30 av de största fackförbunden visar på ett stort glapp mellan befolkningen och de förtroendevalda. 11 procent av allmänheten tror att fackets betydelse som samhällspolitisk aktör kommer att öka samtidigt som 74 procent av styrelseledamöterna tror detsamma. Men undersökningen visar också att det finns stark en önskan om att gå samman för att gemensamt stärka löntagarnas ställning. Det finns en vilja att agera och det är hög tid för facken att återta sin forna ställning i svenskt samhällsliv.

 

Inställningen till och förtroendet för facken har resulterat i att den fackliga organisationsgraden har fallit från 85 till drygt 70 procent sedan början av 1990-talet. Med lägre organisationsgrad har det blivit svårare att fullfölja det fackliga kärnuppdraget – att genom kollektivavtal reglera villkoren på arbetsmarknaden. Andelen löntagare som täcks av kollektivavtal har minskat och i storstäderna och i en del unga branscher är problemen betydande. På vissa avtalsområden saknar mer än 60 procent av företagen kollektivavtal. Allt fler löntagare saknar därmed det kollektiva grundskydd som kollektivavtalen säkerställer. Detta ökar politikens drivkrafter att intervenera i partsrelationerna.

 

Den idémässiga grunden för det värderingsskifte som har präglat samhällsutvecklingen under de senaste 20 åren förklaras till stor del av det opinionsbildningsarbete arbetsgivarorganisationerna inledde på 1970-talet. I en tid när de kände sig pressade av de dominerande idéerna och den sakpolitiska utvecklingen initierades en storsatsning som i dag täcker in ett brett spektrum av tankesmedjor, utredningsinstitut och intresseorganisationer. Så sent som 2003 satsade Svenskt Näringsliv ytterligare 300 miljoner kronor. Utöver det resursstarka egna kansliet och medlemsförbunden och tillsammans med andra arbetsgivarvänliga verksamheter består buketten bland annat av Företagarna, Företagarförbundet, Timbro, Ratio, Institutet för näringslivsforskning, SNS, Centrum för Rättvisa, Captus, Handelns utredningsinstitut, Skattebetalarnas förening, Den nya välfärden, Fores och Eudoxa. Nytillkomna verksamheter är tidskrifterna Axess och Neo samt två tankesmedjor på europeisk nivå.

 

Samtidigt som de avtalsslutande parterna har suttit och förhandlat löner och andra villkor har arbetsgivarna till nämnda organisationer tillskjutit stora resurser som långsiktigt syftat till att underminera sin motparts ställning i samhället och att försvaga de värderingar som bär upp dess arbete. Den svenska partsmodellen – och välfärdsmodellen i bredare bemärkelse – har varit fackens förstahandsalternativ, men endast det bästa möjliga för arbetsgivarna. Målet har hela tiden varit ett nyliberalt samhälle där villkoren på arbetsmarknaden dikteras av arbetsgivarnas världsbild. Strategin har varit lyckosam. Många av de mål som sattes upp i slutet av 1970-talet – däribland större inkomstskillnader, privatiserad välfärd, förändrad a-kassa, stramare sjukförsäkring och lägre skattekvot – har realiserats. Ungdomslöner, lägre ingångslöner, förändrade turordningsregler i LAS och en obligatorisk a-kassa är reformer som ännu inte har genomförts, men som ligger i tangentens riktning om alliansregeringen får förnyat förtroende i valet den 19 september. Förändringarna av partsmodellen kommer att fortsätta när tiden bedöms vara den rätta. Alliansregeringens jobbpolitik – med jobbskatteavdrag och a-kassereformer som bärande delar – bygger på en mycket tydlig ekonomisk teori om att jobben bara kan bli fler om lönenivåerna och löneökningarna pressas nedåt. Facken är hindret för att detta ska uppnås.

 

I en undersökning som Agenda PR och Arena Idé har genomfört har styrelseledamöterna i de tio största fackförbunden inom LO, TCO och SACO tillfrågats om hur de ser på fackens och arbetsgivarnas ställning i samhällsdebatten. Självbild långt från allmänhetens bild. I förhållande till allmänheten tror nästan fem gånger fler fackliga förtroendevalda att fackets betydelse för löntagarna kommer att öka under de kommande 10-15 åren. 11 procent av allmänheten tror att fackets betydelse som samhällspolitisk aktör kommer att öka samtidigt som 74 procent av styrelseledamöterna tror detsamma. Facken har blivit bättre. De förtroendevalda tycker att facken under de senaste 20 åren har blivit bättre på att bilda opinion i media, att påverka arbetsgivare, att påverka politiken och att analysera svensk ekonomi och arbetsmarknad. Men när det gäller att påverka de grundläggande värderingarna i samhället är det väldigt få som anser att facken har blivit mer framgångsrika. Svenskt näringsliv är bättre. Över 70 procent av de förtroendevalda anser att arbetsgivarna är bättre än facken på att bilda opinion i media och att påverka viktiga beslutsfattare. Fler än nio av tio upplever att arbetsgivarnas satsning har stärkt deras ställning i samhällsdebatten och fler än åtta av tio bedömer att detta arbete har haft effekt på de senaste a-kasse- och sjukförsäkringsreformerna. En majoritet tycker också att det lokala fackliga arbetet har påverkats negativt.
Behov av utökat fackligt samarbete. 87 procent av de förtroendevalda anser att det finns ett behov hos facket att gå samman i en gemensam satsning för att stärka löntagarna, de fackliga värderingarna och de fackliga organisationernas ställning i svenskt samhällsliv.

 

Fackens utmaningar är uppenbara – medlemsantal, kollektivavtalstäckning, välfärdsmodell. Det är en process som har pågått under en lång följd av år som inte förklaras av regeringsskiftet 2006. Att det nya arbetarpartiet så enkelt kunde överta traditionella löntagarbegrepp är ett symptom på det grundläggande problemet. Det är hög tid för facken att ändra strategi. Arbetsgivarnas systematiska arbete kan fungera som en utmärkt förebild. Starta en stiftelse, skjut till pengar och använd avkastningen till verksamheter där friheten är deras viktigaste tillgång. Resurser finns. I de fackliga organisationerna sysselsätts tusentals anställda och lågt räknat finns det 30-40 miljarder kronor i konfliktfonder och andra tillgångar. Det handlar om att prioritera, om att orka lyfta blicken bortom det dagsaktuella, om att återta initiativet och matcha arbetsgivarnas strategiska opinionsbildning. I en tid när man upplever sig som kortsiktigt pressad är det dags för de mest framsynta fackliga ledarna att visa långsiktighet. En viktig komponent i detta är också att med kraft arbeta för ett förnyat industriavtal och att återuppta konstruktiva diskussioner om ett nytt huvudavtal.

 

Med ett sådant ledarskap, som kombinerar samförstånd med en strategisk vision om framtiden, finns det hopp om att världens starkaste och rikaste fackliga rörelse återtar sin ställning som löntagarnas företrädare. Facken kan åter bli bärare av en modern samhällsmodell som kännetecknas av öppenhet mot omvärlden, ekonomisk utveckling, små inkomstskillnader och jämlika livschanser. Fortsatt passivitet innebär att den kritiska punkten snart har passerats.

 

 

Nisha Besara, chefredaktör Dagens Arena

Göran Johnsson, ordförande Rådhusgruppen City

Lars Jonsson, Agenda PR

Daniel Lind, ekonom och statsvetare

Boa Ruthström, chef Arena Idé

Tobias Smedberg, Agenda PR

big

Dagens Media den 27 maj 2010: Almedalen behöver en makeover

Om lite mer än en månad inleds politikerveckan i Almedalen. Veckan har potential att vara ett tillfälle att föra politiken framåt genom dialog mellan politiker, väljare och olika intressen. Men det som 1968 började med ett tal av Olof Palme på ett lastbilsflak har urartat till ett kommersiellt jippo som effektivt suddar ut politiska skiljelinjer och samhällsutvecklande debatter.

Förlorarna är intresseorganisationer med små ekonomiska resurser och väljare som vill se tydliga alternativ och spännande debatter. De största syndarna är vi själva, landets pr-byråer.

Politikerveckan i Almedalen är, i teorin, ett tillfälle för en bredd av intresseorganisationer, företag och allmänheten att föra en fördjupad och framåtsyftande samhällsdebatt med politiker. Men i praktiken rör sig politikerveckan i en helt annan riktning.

Även om det under veckan arrangeras allt fler aktiviteter av allt fler arrangörer så blir det samtidigt allt mer kostsamt för den som vill vara delaktig. På samma gång riskerar debatterna bli allt mer utslätade. Låt oss peka ut två problematiska tendenser som präglar politikerveckan.

Det första problemet är att veckans professionalisering kräver en allt större insats i form av tid och pengar för den som vill skapa debatt under veckan. På ett enda år har hyrorna för offentligägda seminarielokaler ökat med 100 procent. För dem som väl lyckas få tag på boende ligger kostnaden på en nivå som förvisso kan svida för ett större företag eller en myndighet, men som kan motsvara ett helt års kampanjbudget för en lokal intresse-organisation.

Att vara framgångsrik som påverkare under politikerveckan måste inte alltid vara kostsamt, men landets kommunikations-konsulter vill ändå få fler organisationer att prioritera politikerveckan högre och göra mer omfattande insatser under veckan. Redan under den tidiga vintern vill otaliga pr-byråer piska upp stämningen genom att arrangera seminarier om hur du bäst ska synas och verka under politikerveckan, vilket ska få fler organisationer att öppna plånboken.

Det andra problemet vi vill sätta fingret på handlar om politikerveckans sociala koder. Dessa går i besvärande omfattning ut på att lik-tänkande stryker varandra medhårs på veckans otaliga rosévinsmingel – istället för att synliggöra åsiktsskillnader, skapa debatt och visa på vilka alternativ som finns i viktiga politiska frågor. Under veckan träffas den som påverkar och den som påverkas för att under alkoholens inflytande knyta band som suddar ut åsiktsskillnader. Vi har inget emot att mingla med politiker, men sådana mingel bör gå hand i hand med en debatt där det är accepterat att faktiskt tycka olika.

För att bli ett forum för spännande och fördjupande samhällsdebatter där en mångfald av olika intressen kan delta oavsett ekonomiska resurser, behöver politikerveckan genomgå en extreme makeover. Vi föreslår tre åtgärder:

1. Arrangerande partier bör tillsammans med Gotlands kommun ta ett gemensamt ansvar för att ordna kostnadsfritt resande och boende på färjor, i gymnastikhallar eller andra offentliga lokaler.

2. Offentligägda seminarie-lokaler kan hyras ut gratis, och är det fler arrangörer än tillgängliga lokaler bör lottning ske.

3. Pr-byråer kan använda en betydande del av intäkt-erna från Almedalsuppdrag för resursstarka aktörer, åt att arbeta gratis under veckan för de aktörer som inte har råd att betala för sig.

Politiker, kommunen och pr-byråer tjänar på olika sätt på landets största demokratiforum. Det är dags att vi använder dessa vinster åt att korrigera kursen för politikerveckans utveckling och gör den till ett forum där även de utan pengar kan medverka. Om politikerveckan görs tillgänglig för fler blir den mer mångfacetterad, mindre slätstruken och har möjlighet att bli ett spännande forum som för den politiska debatten framåt.

Tobias Smedberg och Lars Jonsson, Agenda PR.

big

Nya Wermlands Tidning den 25 september 2009: Hög tid att påverka valet 2010

(artikeln även publicerad i Västmanlands Läns Tidning den 1 oktober).

Hög tid att påverka valet 2010

Denna vecka är det ett år kvar till val för kommun, landsting och riksdag. Många aktörer har bra politiska förslag som kan förändra samhället. Tyvärr kommuniceras alldeles för många av dessa idéer för sent eller inte alls. Valet 2010 och viktiga valfrågor påverkas inte bäst månaderna innan valet, det är nu när politiken utformas som de stora striderna avgörs. Om inte fler aktörer är aktiva i att påverka politiken kommer den att bli mindre verklighetsförankrad. Till den som vill påverka valet 2010 vill vi ge tio tips.

1. Prata jobb. I tid av lågkonjunktur kommer frågor som har att göra med sysselsättning ligga högst på dagordningen. Vilken fråga du än vill driva, försök visa hur den kan påverka sysselsättningen positivt.

2. Agera tillsammans. Att representera en organisation eller ett företag kan ge mer tyngd än om du driver en fråga i eget namn. Bilda ett nätverk med personer och du visar att ditt förslag har stöd från många.

3. Fokusera. Var konkret i de förslag du presenterar. Välj en fråga som är viktigast, inte tio frågor som är lika viktiga.

4. Sätt upp delmål. Om ditt förslag innebär stora kostnader, sätt upp delmål som gör att politikerna kan gå dig till mötes en liten bit åt gången.

5. Skapa allianser. Att skriva under en debattartikel eller uppvakta en politiker tillsammans med en oväntad samarbetspart kan väcka uppmärksamhet och intresse.

6. Var en hjälpande hand. Berätta inte bara om ett problem, berätta gärna om hur du tror att man från politiskt håll kan lösa problemet.

7. Skapa publicitet. Partierna prioriterar frågor som är aktuella i media. Genom att kontakta en journalist eller skriva en insändare till din lokala tidning kan du få den uppmärksamhet som lockar politikernas intresse.

8. Gör en enkät. Istället för att säga att skolmaten i kommunen är för dålig, gör en enkät som visar att åtta av tio elever tycker att skolmaten är för dålig. Med siffror blir du mer trovärdig och intressant för journalister.

9. Arbeta lokalt. Många frågor avgörs på lokal nivå, underskatta därför inte vikten av att ha kontakt med lokalpolitiker. Även riksdagspolitiker har ett stort intresse av att träffa väljare från sitt eget hemmalän.

10. Krångla inte till det. Ring den politiker som har ansvar för din fråga, boka in ett möte, och ta med dig ett kortfattat underlag som består av en tydlig problembild klädd i siffror och ett lika tydligt åtgärdsförslag om vad politikern bör göra. Publicera samma dag en insändare i din lokaltidning.

Att påverka ett partis politik måste inte vara svårt och komplicerat, tvärtom; även den resurssvaga organisationen, det lilla företaget eller den enskilda individen kan forma framtidens politik. Ju fler förslag som når fram till våra politiker, desto bättre blir den politik som påverkar vår vardag. Ta initiativ och påverka nästa års val redan nu.

Tobias Smedberg

Lars Jonsson

Lobbyister och grundare till pr-byrån Agenda PR

big

Dagens Media den 17 juni 2009: Ställ krav på kollektivavtal i upphandlingar

Ställ krav på kollektivavtal i upphandlingar

 

Vi har granskat tio slumpvist utvalda inbjudningar till offentliga upphandlingar inom reklam och pr det senaste kvartalet. Endast en av de upphandlande myndigheterna ställer frågan om leverantören har kollektivavtal. I inget av fallen ger kollektivavtal några poäng eller ingår som ett bedömningskriterium. Att myndigheter inte ställer krav på att leverantörer av tjänster tar ansvar för sina anställda gör att regeringens värnande om kollektivavtalen förblir tomma ord.

 

Såväl regeringspartier som opposition har ställt sig bakom och försvarat den svenska modellen med kollektivavtal. Modellen innebär att löneutveckling och andra viktiga delar i arbetslivet ska bestämmas av arbetsgivare och anställda tillsammans. Men reklam- och pr-branschen verkar vilja ställa sig utanför denna modell och väljer att spela enligt egna regler, där villkoren bestäms av en enda part – arbetsgivaren.

 

I högkonjunktur då alla pilar pekar uppåt är det lätt att argumentera för att anställda kan rösta med fötterna. Gillar man inte situationen på sin arbetsplats kan man leta reda på en ny. Men i tider av lågkonjunktur finns ingen valfrihet och istället blir allt fler bekanta med fenomen som varsel, nedskurna förmåner, minskade löner, uteblivna eller minskade bonusar. Och det är inte bara i tid av lågkonjunktur som frånvaron av kollektivavtal märks. Personal på arbetsplatser utan kollektivavtal är varken garanterade löneökning eller inflytande över semesterdagar, arbetstider och kompetensutveckling. Begrepp som ”obekväm arbetstid” existerar inte i reklam- och pr-världen. Av dessa anledningar finns en bred politisk enighet om att värna kollektivavtalen. Alternativet, detaljreglerande lagstiftning, är det få som förordar. I alla fall i retoriken.

 

Statens upphandlingar omfattar miljardtals kronor varje år och kan genom sin storlek påverka leverantörer av tjänster som vill vinna upphandlingar. Till exempel har miljökrav i upphandlingar inom transportområdet lett till att leverantörer snabbt har ställt om sina beteenden i en mer miljövänlig riktning. På samma sätt borde regeringen arbeta med att skapa incitament för fler inom pr- och reklamvärlden att teckna kollektivavtal. Att tala sig varm om kollektivavtal utan att belöna eller ställa krav på detta i upphandlingar, är som att ge sig in i en hockeymatch utan vare sig spelstrategi eller klubbor.

 

Vi är en av få byråer i Sverige som har tecknat kollektivavtal, redan innan vi genomfört våra första rekryteringar. Med andra ord är vi partiska i debatten och har tagit ställning. Men lika mycket är det ett ställningstagande att låta en arbetsplats vara ett laglöst land utan personalinflytande som garanteras genom avtal. Vi är trötta på pr- och reklambyråvärldens slappa inställning till kollektivavtal och vi vill att regeringen går från ord till handling.

 

Ett konkret sätt för regeringen att omsätta sin kollektivavtalskramande retorik till praktisk handling är att tvinga myndigheter att se kollektivavtal som ett av flera betygskriterier i upphandlingar. I ett senare skede, när fler byråer tecknat avtal, bör byråer som inte har kollektivavtal uteslutas helt och hållet i upphandlingar. Vi är säkra på att när byråer som saknar kollektivavtal förlorar uppdrag; då kommer hela branschen snabbt komma in i matchen och börja spela efter samma regler som resten av näringslivet gjort i över sjuttio år.

 

Tobias Smedberg och Lars Jonsson, Agenda PR

big

Kollega den 8 juni 2009: Varför gå över ån efter vatten?

Debatt: Varför gå över ån efter vatten?


Ett valår närmar sig med stormsteg och facken är nere för räkning.Lågt förtroende, politiska bakslag, varsel och mediedrev mot fackliga företrädare sätter press på fackförbunden att samla sina styrkor för att kunna bli en stark röst inför valet. Flera fackförbund vänder blickarna mot det stora landet i väst för att i Obamas valkampanj finna verktyg för att stärka sina positioner. Men facken behöver inte gå över ån för att hämta vatten. I grannlandet Norge finns ett betydligt mer relevant exempel på hur facket kan bli en valrörelses viktigaste aktör.
Inför valet 2005 skickade norska LO ut en enkät till 850?000 medlemmar. Utifrån de 155?000 förslag som lämnades in skrev LO ett politiskt program med tio punkter. Därefter uppvaktade de alla partier med sina krav samt kartlade och presenterade hur politikerna ställde sig till medlemmarnas åsikter. Sjuklön och pensioner var två av de frågor som prioriterades i dialogen med partierna. Kampanjen gav resultat och de fackliga frågorna låg högst på agendan i valrörelsen. Fackens krav var något politikerna tvingades att förhålla sig till och LO fick inflytande även efter valet. Organisationens ordförande Gerd-Liv Valla utsågs till landets mäktigaste statsråd av tidningen Dagsavisen, trots att hon inte satt i regeringen.
Vad som skedde i Norge var att facket tog initiativet, de reagerade inte på partiernas eller arbetsgivarorganisationernas politik. Samtidigt lyckades de norska facken mobilisera medlemmarna. Politisk debatt skapades bland gräsrötterna och de såg med egna ögon att facket kan påverka i viktiga frågor.
Svenska förbund måste bli bättre på att sätta agendan och påverka politiken, i stället för att i efterhand reagera på andras förslag till politiska förändringar. Det är särkilt viktigt nu när varslen står som spön i backen. I en ekonomisk kris av historiska mått är en aktiv arbetsmarknadspolitik och en stark utbildning centrala instrument, med stor betydelse för svenska arbetstagare. Inom dessa områden saknas en stark facklig röst med egna förslag.
Svenska förbund skulle få ut mer av att använda Norge som förebild, i stället för att gå i samma fälla som många andra ideella organisationer och ägna tid åt att diskutera vilken roll de sociala medierna Twitter och Facebook spelade i Obamas valkampanj. Genom att tillsammans med medlemmarna formulera och driva en kraftfull politik inom fackliga politikområden kan facken visa att de levererar. Med resultat att visa upp får facken ökat förtroende och fler medlemmar.

big

Journalisten den 1 juni 2009: Män och borgerliga politiker dominerar DN-debatt

Män och borgerliga politiker dominerar DN- debatt


Idag tillträder Bo G Andersson sin post som ny redaktör för det många anser vara Sveriges mest prestigefyllda debattutrymme, Dagens Nyheters debattsida. Med anledning av det publicerar vi idag den största granskningen av DN-debatt som utförts på tjugo år. Undersökningen visar att sju av tio debattörer på sidan är män. Bland de artiklar som är skrivna av politiker kommer två tredjedelar från borgerliga partier. Med en ny redaktör för debattsidan har tidningen ett guldläge att förändra sin slappa inställning till jämställdhet och mångfald genom att ge kvinnor lika stort utrymme som män och skapa en jämnare fördelning mellan de politiska blocken.
Vad som sägs på DN-debatt får effekter i samhället. Över 3300 nyhetsartiklar från andra medier än Dagens Nyheter själva, som publicerats på nätet under ett år, hänvisar till eller citerar DN-debatt. Under förra riksdagsåret gjordes citeringar av eller hänvisningar till DN-debatt i cirka 50 motionstexter eller debatter i riksdagens kammare. Åsikter som framförs på DN-debatt skapar alltså ringar på vattnet och påverkar nyhetsrapportering och politiskt beslutsfattande. Detta borde rimligtvis innebära att DN-debatt tar sitt ansvar och låter en mångfald av olika intressen komma till tals, men så är inte fallet.
I en dagsfärsk granskning av samtliga artiklar på DN-debatt det senaste året, som genomförts på uppdrag av Agenda PR inom ramen för en uppsats vid Uppsala universitet, visar vi att sju av tio debattörer på DN-debatt är män. Männen är i majoritet inom i stort sett samtliga ämnen som debatteras. Inom ämnena energi och industri upptar de mer än 90 procent av utrymmet. Män upptar även mer än 80 procent av utrymmet inom ämnena miljö, ekonomi och finans, författning och demokrati samt försvar. Kvinnor är i majoritet i ett fåtal ämnen, till exempel då debatten behandlar stadsplanering och bostäder samt folkrörelser och jämställdhet, där över två tredjedelar av utrymmet upptas av kvinnor.
När DN-debatt väljer att i större utsträckning publicera mäns artiklar än kvinnors så finns en risk att nyhetsrapportering i andra medier och beslutsfattande blir präglade av mäns åsikter. Mäns dominans på DN-debatt kan också bidra till en negativ spiral, där mäns tillgång till utrymme för att visa ledarskapsegenskaper och debattfärdigheter leder till att fler identifierar män som goda ledare och debattörer. Detta i sin tur leder till att män får lättare att erövra positioner som ledande företrädare och debattörer, och ett nytt varv i den negativa spiralen kan påbörjas. Trots att DN:s debattredaktion verkar ha en passiv inställning till jämställdhet har det skett en positiv utveckling sedan 1989 då den senaste större kvantitativa granskningen av DN-debatt genomfördes. Men det går långsamt; om förändringen fortsätter i samma takt som de senaste tjugo åren kommer DN-debatt ha lika många kvinnor som män på debattutrymmet först år 2049.
På samma sätt som det råder ojämställdhet mellan könen på DN-debatt råder också en ojämlikhet mellan de olika partiernas utrymme. Var tredje artikelförfattare är en politiker och bland de politiska företrädarna har de borgerliga partierna dubbelt så mycket utrymme som de rödgröna partierna. Nästa år är det val till kommun, riksdag och landsting och ju närmare valet vi kommer desto viktigare blir det för partierna att få medialt utrymme att kommunicera sina budskap. Men hur ska väljarna kunna värdera informationen från de olika partierna på ett bra sätt om majoritetspartierna ges dubbelt så mycket utrymme som oppositionspartierna på Sveriges viktigaste debattsida? En skev fördelning mellan de politiska blocken vad gäller utrymme för debatt blir därför särskilt bekymmersam under valår.
När det råder en uppenbart skev fördelning mellan män och kvinnor och mellan det blå och det rödgröna politiska laget, så krävs konkret agerande från debattredaktören. Vi är till exempel fyra män som skriver under denna artikel, det borde inte vara svårare än att redaktören för denna sida inom några dagar låter lika många kvinnor komma till tals. Om en regeringsföreträdare debatterar en vecka kan en redaktör uppmana en oppositionspolitiker att lämna ett bidrag till nästa vecka.
Den nya debattredaktören Bo G Andersson är den som snabbast kan genomföra en positiv förändring av DN-debatt. Därför hoppas vi att han tar till sig av materialet i vår granskning, sätter ned foten och bestämmer sig - hälften av alla artiklar ska komma från kvinnor, och artiklar undertecknade av politiker ska under valåret vara jämnt fördelade mellan de politiska blocken.
Tobias Smedberg och Lars Jonsson, grundare till Agenda PR
Anders Utbult och Niels Selling, statsvetarstudenter Uppsala universitet
 

big

ST press den 24 april 2009: Neutral flagg döljer eget intresse

Neutral flagg döljer eget intresse


För att tala klarspråk: Är det okej att vara en skit­stövel bara för att man förväntas vara en skitstövel? Och ska en person som inte lever upp till sina starka ideal dömas hårdare än de som saknar ideal? Det senaste drevet mot Wanja Lundby-Wedin, som ensam fick stå i skottgluggen för allehanda tyckare och experters hungriga käftar, har fått mig att fundera kring detta. Som så ofta är det fackliga företrädare som kölhalas, medan näringslivets representanter klarar sig helskinnade. Fackliga företrädare mäts återigen med en annan måttstock än motpartens representanter.

 

Otaliga är de kommentatorer, ledarskribenter och pr-experter som engagerat sig i att kräva Wanja Lundby-Wedins avgång. Att många av dessa har Svenskt Näringsliv som uppdragsgivare, att de i andra sammanhang tar avstånd från kollektivavtal, att de har partipolitiska sympatier och egna kommersiella intressen – sådana saker nämns sällan i mediebruset.


Att agera expert är såklart helt i sin ordning om man har sakkunskap inom ett område. Men när experten går ifrån att kommentera till att agitera, och kräva personers avgång eller organisationers förändring, då borde det rimligtvis vara på sin plats att granska vem experten och kommentatorn är. Sådan granskning sker väldigt sällan (läs: aldrig).

 

Kanske är det en av förklaringarna till att det är så lekande lätt att hitta dem som krävt att Wanja Lundby-Wedin ska lämna AMFs styrelse – samtidigt som man får anstränga sig betydligt mer för att hitta dem som kräver Svenskt Näringslivs representanters avgång ur samma styrelse. Kanske är det därför som fackets agerande vid varsel granskas hårt av medierna, när blickarna mer borde riktas mot arbetsgivaren. De som under neutral flagg eldar på mediedreven har helt enkelt egna intressen i den utveckling som sker. En ytterligare anledning till att så många mediedrev riktar sin udd mot facken kan vara att väldigt få aktörer ställer sig upp, slår tillbaka, och försvarar facket. Med tanke på att människor har ett oroväckande lågt förtroende för facket, i jämförelse med många andra aktörer och organisationer, så är det inte särskilt förvånande. Det är lätt att svartmåla någon som ingen sympatiserar med.


Lösningen på problemet är därför inte att mitt i ett mediedrev där man själv kritiserats slå tillbaka mot journalister eller pr-experter. Lösningen måste i stället vara att bygga ett förtroende från grunden, som gör att var och en vet att facket är mer än enstaka dåliga beslut och större än en ord­förande som säger något plumpt i medierna. Med ett förtroende och en förståelse för fackens roll kommer fler personer att ställa sig upp och försvara facket. I fikarummet. På styrelsemötet. I medierna.

 

Tobias Smedberg är grundare av lobbyföretaget Agenda PR.
 

big

Arkivet